Hur bra är EU:s bistånd?

Under många år har EU:s gemensamma bistånd fått hård kritik, inte minst från de enskilda organisationerna. Men under senare år har flera förbättringar skett.

Foto: Kooperation Utan Gränser 

Olika utvärderingar har kritiserat effekten, tungroddheten och byråkratin i EU:s gemensamma bistånd. Utbetalningar av biståndsmedel har ibland dröjt flera år och bedrägerier uppdagades i slutet av 1990-talet.

Enligt en utvärdering som har gjorts av OECD/DAC (Peer Review) 2007 har kommissionen förbättrat sin effektivitet och de fördröjda utbetalningarna är betydligt färre.

Reformer genomförda

En åtgärd, som lett till förbättringar, är kommissionens stora budgetreform. Från 35 finansiella instrument har man nu tio. Denna reform kommer att resultera i bättre effektivitet och transparens, tror DAC:s utvärderare.

Däremot påpekar DAC att det inte är bra att de två främsta kvarvarande finansieringskällorna har olika regelverk och föreslår att Europeiska utvecklingsfonden ska få samma regelverk som Instrumentet för utvecklingssamarbete.

Utvärderingen anser att kommissionen har gjort en hel del för att reformera sitt bistånd i fält. Delegationerna har fått större rätt att fatta beslut om insatser från att tidigare tvingats bolla minsta beslut med Bryssel.

Kontroller hämmar effektiviteten

Trots reformerna har EU-kommissionen ännu inte återfått medlemsstaternas och Europaparlamentets fulla förtroende.

Vissa menar att kommissionens hårda kontrollkrav minskar biståndets effektivitet och ger sämre möjligheter för kommissionen att ägna sig åt fattigdomsbekämpning.

Detta kommenteras i DAC:s utvärdering. "Medlemsstaterna måste gå med på en inställning som tillåter kommissionen att genomföra beslutade policys och strategier snabbare och effektivare för att den ska kunna fortsätta förbättras som givare", skriver de.

Många enskilda organisationer och biståndskonsulter anser att det stränga regelverket försämrar deras samarbete med EU-kommissionen då betalningar försenas. Flera svenska organisationer uppger att de av den anledningen låter bli att söka pengar.

Bundet bistånd – problem för kommissionen

En annan av kommissionens stora utmaningar blir att avbinda allt sitt bistånd (länk till EU:s löften om bistånd).

Trots att kommissionen själva uppmanat medlemsstaterna till avbindning återstår mycket att göra.

I dagsläget stannar delar av biståndet hos europeiska företag utan att företag utanför unionen tillåts vara med och konkurrera. Detta skapar merkostnader och försämrad kvalitet enligt DAC.

Värst är situationen med det kontraktsfinansierade tekniska samarbetet (KTS) som i hög grad är en metod för att ge sysselsättning åt europeiska konsulter. Många menar att formen är oförenlig med Parisagendan (länk) eftersom den inte är styrd av efterfrågan i mottagarländerna.

DAC påpekar att kommissionen måste tillåta företag från länder utanför EU att delta i upphandlingarna. Kommissionen bör också se över sina upphandlingsregler så att företag och enskilda organisationer från de nya medlemsstaterna kan vara med och konkurrera.

Brist på fattigdomsinriktning

Många utredningar och bedömare, inte minst enskilda organisationer, anser att pengarna inte når de allra fattigaste länderna i tillräckligt stor utsträckning.

Det största mottagarlandet under senare år har varit Serbien/Montenegro, Turkiet kommer på andra plats. Kritikerna menar att EU:s egna behov och syften ibland spelar en viktigare roll än fattigdomsbekämpningen när man väljer samarbetsländer.

Totalt går 42 procent av kommissionens bistånd till världens minst utvecklade länder ( MUL-länderna).

Kommissionen dålig på att överlåta ansvar

Svårigheterna med att överföra ansvaret för fattigdomsbekämpningen till samarbetsländerna är en annan vanlig kritik.

Dessutom finns det brister i samarbetet mellan medlemsstaterna och EU kommissionen på fältnivå.

Brist på samstämmighet

Hela EU:s mest uppenbara effektivitetsproblem är att olika politikområden motverkar varandra, på flera områden och nivåer.

De mest tydliga fallen finns inom fiske-, handels- och jordbrukspolitiken.

Ett uppmärksammat exempel är när EU köper fiskerätter av afrikanska länder. När sedan de europeiska fiskefartygen tömmer haven på fisk tjänar det inget till att EU:s bistånd samtidigt försöker stötta det lokala fisket i länderna.